Puheenjohtajan blogi

Artikel 48a i lagen om smittsamma sjukdomar är strider mot grundlagen – men den överträds ändå.

48 a § i lagen om smittsamma sjukdomar trädde i kraft i början av 2022, vilket omedelbart ledde till en grundlagsstridig situation. Lagen innebar att social- och hälsovårdsarbetare som arbetade i närkontakt med patienter/ klienter som har risk att drabbas av de allvarliga konsekvenserna av covid-19, skulle vaccinera sig mot covid-19. Annars skulle de bli utan lön och inte ens ha rätt att få arbetslöshetsersättning.

Vem som helst kan se att det direkta hotet om att bli utan lön och arbetslöshetsersättning är att bli tvingad att ta vaccinet. Detta är en grundlagsstridig del av den nya lagen, eftersom grundlagen garanterar alla rätten till integritet.

Internationella Oviedokonventionen (konventionen om mänskliga rättigheter och värdighet inom biologi och medicin) ligger redan i princip över grundlagen som ett internationellt fördrag om mänskliga rättigheter, och fördraget garanterar var och en rätten att själv bestämma om de vill samtycka till ett medicinskt ingrepp.

Patientlagen däremot garanterar rätten att vägra ett medicinskt ingrepp. Många anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn har tagit vaccinet av rädsla för att mista sin lön. Dessutom är bristen på arbetskraft på många ställen så allvarlig att man inte har tagit itu med personal som inte covid vaccinerat sig. Alternativa lösningar har också utvecklats. Det finns förmodligen ingen fullständig förteckning över hur många människor som har tvingats ta obetald ”ledighet” för att de inte har vaccinerat sig. Det rör sig i alla fall om hundratals personer.

Även om artikel 48a bryter mot grundlagen, bryts den alltså fortfarande i stor utsträckning. Arbetstagarnas rättigheter har sålts ut, medan fackföreningarna knappt gjort något för att försvara sina medlemmars rättigheter (med undantag för det nyligen bildade Fria fackförbundet VALO rf, som ännu inte har samlat på sig särskilt stora operativa resurser).

Olagligheterna omfattar följande tolkningar av 48a § i smittskyddslagen:
1) t.ex. barn hör inte till riskgrupperna, men vårdare som arbetar med
barn måste ändå vaccineras.
2) En sjukdomsperiod inom sex månader måste enligt lag vara tillräcklig
för att ge skydd mot sjukdomen. Ändå bestämmer arbetsgivarna godtyckligt
hur länge det skydd som sjukdomen ger varar. Den kortaste period som jag
har hört talas om är sex veckor.
3) Icke-sjukvårdspersonal som arbetar på vårdinrättningar (t.ex.
städare, kockar och lokalvårdare) och som inte har någon kontakt
med patienterna annat än ibland under en mycket kort tidsperiod, tvingas
ta vaccinet.
4) Intyg som utfärdats av en läkare om att vacciner kan ha en skadlig inverkan på vårdarens hälsa beaktas inte.
5) inga eller mycket små försök görs för att ordna alternativt arbete
6) inget försök görs för att organisera vårdarens arbete på ett sådant
sätt att han/hon inte kommer i närkontakt med riskgrupper. Det som gör situationen problematisk är att Marins regeringen planerar att lägga till en klausul i lagen om arbetarskydd som skulle ge arbetsgivarna rätt – i arbetarskyddets namn – att kontrollera sina anställdas vaccinationsstatus. Detta gäller oavsett vilken sektor den anställde arbetar för.

Om man inte tar itu med de godtyckliga befogenheter som Marins regeringen ger arbetsgivarna, till exempel genom att ta fall till domstol, finns det en risk för att arbetsgivarna inom en snar framtid kommer att börja överväga att ovaccinerade personer kan löpa stor risk för att någon smittas av coronavirus, oavsett vilket arbete de utför.

Efter det blir det en ursäkt för att inte anställa eller betala ut arbetslöshetsersättning till besvärliga arbetstagare som inte vaccinerar sig.

En sådan framtidsvision ser inte särskilt solig ut – tvärtom, den har diktaturens förutsättningar.

Aki Nummelin
Ordförande för Fria fackförbundet – VALO rf, jurist
aki.nummelin@ammattiliittovalo.fi

Liknande inlägg